Inte utan min Dotter

    Kände hur svetten envist började tränga ut genom porerna och fattade först inte varför. Sen insåg jag att det åskade utanför. "Inte igen..." var tanken som slog mig, då jag nu mindes att jag vaknade av att det var ett jädrans liv utanför natten tills idag. Regnet vräkte ner och åskan smällde som värsta nyårsfirandet. Men jag vände på mig och hann somna om innan nästa smäll kom. Så nu har jag mest suttit och väntat på fortsättningen, men den verkar utebli. Kan ha varit någon av grannungarna som startar en lite väl trimmad moppe också. Jag hade musik på samtidigt, vilket gör det svårt att urskilja det ena från det andra. Tyckte nog faktiskt att det höll på lite för länge för att vara åskan. Hoppas på det bästa!

    Usch, jag är verkligen otroligt rädd för åskan! Det kom på sommaren för typ fem årsen. Det åskade var och varannan dag den sommarn, mer eller mindre. En dag ville jag gå ner och bada när det började regna. Det är ju så härligt, så jag ringde över för att försöka få Sara att följa med. Det var på den tiden vi båda bodde här nere i Åsa. Hon ville inte följa med, men jag, henne bror och ex-kille fick henne att ändra sig, så vi gick ner. Det hade börjat åska, men det var så långt borta att vi skulle hinna ner och hem igen innan den var så nära att man borde akta sig. Det tar trots allt bara ca. 3 min att gå ner till stranden. 
    Vi hade knappt hunnit halvvägs då Tor var precis ovanför oss med sin hammare. Smällen och blixten kom nästan på sekunden samtidigt, och vi stod under massa gamla ekar och björkar. Vi började springa i riktning mot hemmet. Jag ville hem och kolla till Puck, vår hund, och de andra sprang tillbaka till Sara. Jag trodde att vovven skulle vara helt skärrad när jag kom hem, men när jag öppnade dörren låg han lugnt och sov på hallgolvet. Han lyfte på huvudet när jag kom in och tittade på mig som om han tänkte "Varför är du så blöt?" ¨
    Jag lade mig ner och använde honom som huvudkudde, och min katt Esmeralda fick vara täcke. Sen låg jag där med mina skyddsänglar till åskan dragit förbi och regnet slutat ösa ner. Den dagen föddes min rädsla för åskan till liv igen!

    Har upptäckt att det är väldigt mycket saker jag är rädd för. Börjar nästan undra om det är normalt eller om jag är störd på något sätt. Kan ju bli väldigt begränsad i min vardag pga mina rädslor för saker och ting. Då har et väl gått för långt?

Jag är rädd för;

- Valar. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Men det finns gånger jag är ute och går och får för mig att det svävar en blåval efter mig. Jag menar...Get real, skrajjis!
- Mörker. Har alltid varit mörkrädd. När jag var liten (ca 10 år) och var ensam hemma på eftermiddagarna efter skolan, hände det mer än en gång att jag satt helt blixtstilla i en fotölj med en stor kökskniv bredvid mig. Nej, jag skojar inte! Kunde sitta där i flera timmar, tills någon kom hem. Gick inte på toa, tog ingen mat. Bara satt där.
- Spöken. Tittar jag på spökserier kan jag inte sova lugnt på veckor. Usch, vill inte ens gå in på det!
- Vapen. Eller ja, vapnen i sig är väl inte så farliga. Men de ödestigra skadorna de kan åstadkomma i händerna på fel person. Det är inte klokt att det ens får finnas.
- Småkryp. Jag är rädd för det mesta som är litet och kryper. Inte som fobier, men jag tycker det är fruktansvärt obehagligt. Tog mig väldigt lång tid att vänja mig vid alla ödlor och kackerlackor i Brasilien.


Ja, det finns mycket mer, men det är sent och jag orkar inte gå in på det nu :p

Hejsvej sålänge! =)