29 november 2009 - En ängel i mitt rum
Jag fick det bekräftat. Pratade med pappa en bra stund i telefonen och berättade att jag kände mig nere och så himla känslig. Han sa att det inte är så konstigt med tanke på att det är "Mammas tid nu" som han uttryckte sig. Jag minns inte så mycket från tiden innan hon var sjuk, men tydligen gör mitt undermedvetna det. Det minns att mamma levde för julen. Att hon redan i november började plocka fram adventsljusstakarna och att det kliade i fingrarna på henne innan hon fick pynta hemmet. Inte konstigt att det är så viktigt för mig. Det är liksom som det vi alltid haft kvar även efter mamma dog.
Pappa berättade om stressen inför mammas sista jul. Hur han hela tiden gick och höll koll på henne för att se till att hon orkade. Jag tycker så synd om honom när han berättar om hur jobbigt det var för honom. Det har jag ju aldrig riktigt tänkt på. Han gick ju med vetandet han han snart skulle förlora sin livspartner och bli ensamstående förälder. Och ingen hade han att prata med. Att han orkade hålla masken...
Jag minns att jag städade hela huset den julen, eftersom mamma inte orkade. Jag fick baka alla pepparkakor också. Pappa var så rädd att det skulle ske på julafton. Han var livrädd för det, men hon klarade sig igenom julen utan någon panik. Sedan var det nyår. Det var ju sekelskifte, och det ville han så gärna att hon skulle få uppleva. Och det fick hon. Så vi fick i alla fall den sista julen tillsammans, och den var nästan som vanligt. Till julen därefter hade vi nästan vant oss vid att vara en familj på bara tre och en hund. Men det kommer alltid vara jobbigt, kommer alltid göra ont.
Idag har jag inte kunnat sluta tänka på henne. Jag brukar inte göra det dagligen men just idag har jag inte kunnat släppa henne. Det känns som om hon har varit här hela kvällen och firat advent med mig för att jag ska slippa vara ensam. Det är riktigt påfrestande faktiskt. Är alldeles slut, både i kroppen och i huvudet. Blir nog en inte alltför sen kväll skulle jag tro.
Pappa berättade om stressen inför mammas sista jul. Hur han hela tiden gick och höll koll på henne för att se till att hon orkade. Jag tycker så synd om honom när han berättar om hur jobbigt det var för honom. Det har jag ju aldrig riktigt tänkt på. Han gick ju med vetandet han han snart skulle förlora sin livspartner och bli ensamstående förälder. Och ingen hade han att prata med. Att han orkade hålla masken...
Jag minns att jag städade hela huset den julen, eftersom mamma inte orkade. Jag fick baka alla pepparkakor också. Pappa var så rädd att det skulle ske på julafton. Han var livrädd för det, men hon klarade sig igenom julen utan någon panik. Sedan var det nyår. Det var ju sekelskifte, och det ville han så gärna att hon skulle få uppleva. Och det fick hon. Så vi fick i alla fall den sista julen tillsammans, och den var nästan som vanligt. Till julen därefter hade vi nästan vant oss vid att vara en familj på bara tre och en hund. Men det kommer alltid vara jobbigt, kommer alltid göra ont.
Idag har jag inte kunnat sluta tänka på henne. Jag brukar inte göra det dagligen men just idag har jag inte kunnat släppa henne. Det känns som om hon har varit här hela kvällen och firat advent med mig för att jag ska slippa vara ensam. Det är riktigt påfrestande faktiskt. Är alldeles slut, både i kroppen och i huvudet. Blir nog en inte alltför sen kväll skulle jag tro.
Kommentarer
Postat av: Nanna
Jag kan faktiskt tänka på henne ibland - Peggy.
Jag är helt övertygad på att hon är en ängel som vakar över Er nu. Tillsammans med världens bästa Puck!
Kram
Postat av: Hanna
Vad skönt att hon fick vara med och fira en sista jul med er. Speciellt eftersom att hon gillade julen så mycket. När dog hon om man får fråga? Kram på dig!
Trackback
