Inte utan min Dotter

    Jag har en tendens att alltid tro det värsta. "Hoppas på det bästa..." finns liksom inte i min hjärna. Så i morse när S från socialkontoret här i Kortedala ringde (när jag förövrigt låg och sov) kunde ingen få mig att bli på bra humör igen. Beskedet jag fått från dem är att jag måste sitta på Arbetsforum 4ggr/veckan och söka jobb. Gör jag inte detta, kommer jag inte få någon hjälp med försörjning. Dåligt system, kallar jag det, när man som gravid kvinna ska behöva sitta och söka jobb 6 veckor innan beräknad datum. Hur stor är chansen att jag får jobb, liksom? Förstår det om det är någon som är helt och fullt kapabel till att arbeta. Någon som bara går runt och är arbetslös liksom. Men jag känner att jag har så mycket annat att koncentrera mig på nu.
    Jag åkte i alla fall till arbetsforum idag, som jag hade blivit tillsagt, förbannad så det rök ur öronen på mig. Kommer dit och ställer mig för att vänta på att coachen där ska bli ledig så jag kan få förklarat för mig varför jag är där. Hon kommer fram och ler mot mig, ber mig sätta mig eftersom hon väldigt gärna ville prata med mig. Hon hade läst mitt brev jag skickade in igår, och upptäckte då (syns det inte?) att jag snart väntar barn. Då kom det underliga; Hon höll med mig! Hon tyckte precis som jag att det verkade onödigt att jag skulle komma dit så ofta. Dessvärre är det ju inte hon som bestämmer, utan min socialsekreterare, men hon skulle kontakta henne redan idag och berätta hur det verkar i hennes, liksom mina, ögon. Hon kunde inte lova att jag "blir fri" men hon skulle se. I vilket fall som helst så känns det skönt att någon kan tänka vettigt och lite logiskt. 


:)