Inte utan min Dotter

De senaste två dagarna har jag utvecklat en rejäl foglossning. Har knappt haft några som helst besvär med detta under hela graviditeten, min lyckost. Vissa får det jättetidigt och jättekraftigt. Men nu har det alltså börjat på mig också. Sitter i ljumskarna på mig, och inte nog med att det gör förbannat ont, jag får kramp och känns som om jag inte har någon stabilitet alls i bäckenet och benen. Känner mig lite som en överrörlig barbiedocka, om ni vet vilken sort jag menar.

Idag var det barnmorskan igen. Går ju dit lite oftare nu i slutet bara för att hålla koll på allt. Alla mina värden var, som vanligt, grymma och bebisen mådde lika bra som alltid. Det enda som var annorlunda var att jag gått upp mer i vikt. Nära 2kg på 2 veckor!
Vi pratade om våra känslor inför förlossningen. Jag har inga oroskänslor alls. Ser mest fram emot att få komma till slutet av början så det viktiga kan börja. Så barnmorskan frågade Johnny, och sa åt honom att vara ärlig. Vet ju att han inte ser jättemycket fram emot den delen. Han sa att han var rädd för att se äckliga saker och blod osv, men att han visste att han var tvungen att vara med, för min skull, och att han också tänker vara det och ge mig så mycket stöd han kan. Kändes skönt att höra honom säga detta.
Sedan frågade hon om vi hade någon förlossningsplan eller några speciella önskemål vilket vi inte har. Jag har inte planerat så mycket detaljrikt eftersom jag inte vet vad jag har att vänta mig. Detsamma gäller smärtlindring. Jag kommer veta vad jag vill ha och hur jag vill ha det först när jag ligger där och plågas! :)

När vi var klara där gick vi för att äta lunch (pizza, såklart) och gick förbio en cykelaffär. Johnny ville gärna titta på moppehjälmarna så vi gick in, och tur vad väl det. Hittade vår barnvagn där! Så nu har vi barnvagnen klar, bara bebisen som fattas :D

Kan lägga in en bild imon, om ni vill. Nu ska vi titta på film :D